Wild Souls
Queen of My Heart

Vilda själar är tillbaka med ett nytt album, det förra som jag skrev om för ett par år sedan var okej men inte direkt imponerande. Detta har också kvinnlig fägring på omslaget och kallas Queen of My Heart, det är bandets tredje alster och det ser inte spännande ut. Men man ska väl aldrig döma ett album efter dess omslag men detta är inte direkt bättre än det ser ut.

Det handlar om ganska typisk melodiös rock/hårdrock, AOR är väl också en term som brukar användas. Det är putsat med klämkäcka refränger, tydliga melodier, god sångare och så vidare. Kreativt är det lika spännande som en vit vägg eller ett elektriskt element av standardmodell. Det följer slaviskt formatet och hittar egentligen inte på någonting eget, det blir mest en lättsmält sockersörja som ger tandvärk och huvudvärk. Variationen är för övrigt typiskt för genren och utan att överdriva kan man väl säga att de är lika nyskapande som en gråsten.

Det är ett helt okej album, låtarna är ”inoffensive” som man säger i Britannien och andra gamla kolonier till den brittiska kronan. Det är lättsmält och föga minnesvärt, ett album som går in genom ena örat och ut genom andra örat och lämnar inget avtryck på vägen. Ingen låt sticker ut för mig, ingenting fängslar mig utan det låter ganska mycket som allt annat. Det är tyvärr bara ett album som bidrar till att späda ut genren till en alltmer ointressant sörja av intetsägande album, det måste var unikt eller riktigt bra för att vara intressant och detta album är inget av det.

Kanske att detta kan vara något om du känner ett sug efter ännu mer generisk AOR, men knappast om du vill höra något nytt och fräscht. Det här är ett album med tolv generiska spår som knappast kommer att göra något avtryck i musikhistorien.

HHHHHHH